Minnen

Urban Gattzén

Hamnade i ett möte med en äldre man för ett tag sedan som om och om igen pratade om sitt yrkesliv. Det slog mig efteråt att hans minnen över sitt yrkesliv var något som nu var ett sätt att hantera sin ensamhet och saknaden över tomheten man drabbas av när karriären tar slut. Likt denna lilla viol som stod på en tom och gammal banvall som ingen ser. Det enda jag gjorde var att lyssna och visa respekt för en äldre herre i detta fall. Gör det så ont att bli gammal och bli ensam med sina minnen och inte längre behövas? Förmodligen är detta något som vi hanterar på olika vis. Fast jag tror att om vi lyssnar mer på varandra och bekräftar varandra går vi i pension med stor självkänsla, Då blir ensamheten något man hanterar bättre med åren och till och med kan njuta av på ålderns höst.



Höstens skådespel

Kanske något av det bästa jag vet är att gå ut i skogen en solig höstdag och få ta in färgerna och doften från naturen. Något jag säkert delar med många men som vi väljer bort för allt annat som ska göras. Märkligt inte sant! Varje morgon står vi med ett oskrivet blad och ska fylla vår dag med innehåll och har möjligheten att fylla det med i alla fall något vi tycker om och mår väl av. När man säger detta så reagerar många med att försvara sig varför man inte gör det som får en att må väl.

För många år sedan hade jag en mycket klok chef som sa till mig på min första arbetsdag att det finns bara två alternativ för att få det man önskar sig. Det är “valet” antigen så lär man sig att göra egna val annars kommer någon annan att gör dom åt dig. Detta uttalande har följt mig under mina år sedan dess och blir mer påtagligt då stressen gjort sig påmind. När jag inte får egentid och tid till reflektion och påfyllnad av energier.

Man blir ju klokare med åren det är sant men även om man blir det så och vet nytta med detta så gör man ändå inte det egna valet. Varför ? Ofta återigen så går vi i försvar för det är så många av oss fungerar trots visdomen vi fått till oss att det egna valet bara gör oss gott.

Urban Gattzén



På en bänk vid Peterskyrkan

Urban Gattzén

Basilikans grundsten lades den 18 april 1506 och 120 år senare, den 18 november 1625 kunde påve Urban VIII inviga den.

Jag hamnade på en bänk som i över 400 år stått vid Peterskyrkan det var magiskt. Jämte mig satt 3 nunnor och pratade om historian om kyrkan. Under tiden funderade jag själv på vilka som genom åren vilat sig på just denna bänk. Oavsett så tillhör jag också denna skara nu och får kanske tids nog träffa dem på en annan plats på ett annat ställe vem vet? När satt du själv sist på en bänk och lät vardagen vila en stund och lät tiden vila en stund? Det vet du bara själv hoppas det inte var allt för länge sedan i så fall är det dags att låta själen andas en stund.