Gattzén

För 10 år sedan åkte jag med som klassförälder på en skolresa ner till Barcelona. Under resan så hamnade man på olika platser i bussen och fick lite tid att samtala med ungdomarna som skulle ta steget att lämna grundskolan och ge sig ut i vuxen världen. Ett av samtalen har etsat sig fast det var med en elev som kommit som flyktig och vi talade om drömmar och mål i framtiden. Vi passerade basketarenan som man använde vid Olympiskaspelen 1992. När vi passerade så sa han att 2016 skall jag vara med i OS och spela basket. Vi har fortsatt att träffas under åren och samtalat både irl. och på sociala medier. I lördags skrev han att det var länge sedan vi sågs så nu på onsdag skall vi ses över en lunch då skall jag påminna honom om det han sa i Barcelona. I vintras sprang jag på en annan elev som sa du harr alltid varit en idol för mig under min uppväxt, tack sa jag och rodnade nyfiken som man är så frågade jag vad får dig att tycka det frågade jag. Jo du har alltid lyssnat och tagit dig tid man har vetat att du funnits om man skulle behöva prata med någon som lyssnar. Stort att ta in att man varit ett sådant stort stöd utan att man vetat om det. När man nu kommit upp i åldern så är dessa kvitton enormt värmande och stunder man gärna tar in och tar fram i ögonblick när man själv behöver lite kärlek.