För något år sedan så fick jag en fråga om jag ville föreläsa för en klass med 3-4-5:or i ämnet entreprenörskap det lät kul så jag sa ja. När jag stod framför klassen så tog jag en penna och började dra ett sträck på whiteboarden som skulle symbolisera min livslinje. Jag bad dom säga stopp när dom trodde jag var framme vid min nuvarande ålder. Ingen sa ett ljud när jag nådde halva tavlans längd började jag gå långsammare ingen sa någonting. När jag var nästa framme så sa jag att nu är jag ju snart död för tavlan håller på att ta slut. Då räcker en flicka upp handen och sa att det inte va faller för jag kunde ju dr ett streck till under det jag just ritat! Så enkelt dom tänker och klokt jag begränsade mitt tänk men inte dom.  Sedan frågade jag om dom kunde gissa några jobb jag haft, alla händer flög i luften så jag fick systematisk låta alla komma med en gissning var. Bonde, långtradarchaufför, bagare, jobbat på kontor o.s.v. När jag hade frågat halva klassen så slog det mig att yrkena dom gissade på var det som deras pappa hade som jobb. I den ålder är man som pappa fortfarande en stor idol. Lärarinna berättade för mig att just 3-4-5:or är man inte för stor för att våga krypa upp i ett knä och kramas. Det beteendet ändras dramatisk när man kliver upp i sjätteklass. När jag sedan var klar så ställde fickorna sig på en lång rad och ville ha autograf enda gången jag fått skriva det man kände sig som en stjärna. Vi stod i fönster och vinkade av dom när dom satte sig på bussen plötsligt stannade bussen och dörrarna flyger upp och ut kommer en flicka. Hon springer in i salen vi tror hon glömt något men icke ! Hon vill ta en bild för hon ska visa sin mamma vems autograf hon just fått. När jag tänker tillbaka på denna dag så fylls jag av så mycket av värme och kärlek kanske skulle vi lite till mans vistas med barn på detta viset ett par gånger om året det är hälsosamt.