Urban gattzén

Klockan 04.00 gal den första tuppen 10sekunder senar gal grann tuppen jag vaknar med ett ryck. Nya ljud får mig att undra var är jag, vad händer ? Just de tänker jag med ett leende äntligen är jag här hos min barndomsvän på Bantayan Island! Mitt hjärta mjuknar och jag tänker låt dom gala vem bryr sig? 05.30 funderar jag på hur stora böterna kan var på att släcka lampan för två tuppar. Istället för att lägga energi på något jag inte kan styra över bestämmer jag mig för at gå upp och fota soluppgången. Nere på stranden är det redan folk, jag förstår att dom är fiskare. Nyfiken som jag är går jag fram och börjar nyfiket fråga om livet som fiskare här nere på Filipinerna. Får veta att det är en livsuppgift som går i generationer och att man är det alla dagar i veckan. Killen jag pratade med gillade det han gjorde och tänkte fortsätta med sin uppgift. Min första tanke var på skillnaderna på våra vardagar och om inte han var den lyckligt lottade ?

Min promenad fortsatte längs stranden och min jakt på föremål att fota. Jag tog av mig på fötterna för att gå en bit ut i havet. När jag återvänder till mina tofflor så sitter där en hund som sedan gör mig följe under morgonen. När det är dags att återvända till min bungalow så sätter jag mig ner på huk och pratar med hunden. Jag säger tack för sällskapet och att nu ska jag återvända till mitt rum. Då sätter sig hunden ner och tittar på mig och jag går iväg. När jag vänder mig om efter en stund så sitter den kvar och tittar på mig. Hoppas vi ses imorgon för då vill jag åter igen se soluppgången.