Urban Gattzén

Så kom då äntligen dagen då jag skulle få bo på ett kloster något jag länge sagt att jag ville göra. Datumet den 10/3 visade sig vara min dopdag ett sammanträffande som kändes speciellt. På väg ner till Röglekloster lät jag bli att slå på radion mitt enda sällskap var rösten från gps:n som lotsade mig ner till den skånskaslätten. Väl framme tjugo minuter för överenskommen tid parkerade jag och gick en sväng runt klostret för att känna in energierna. Klostret var en gammal skånelänga som hade nunnornas boende som satt ihop med kapellet som i sin tur var ihop byggt med kök och matsalen. På ovanvåningen fanns en samlingssal och sov loft för män. Genom gården gick en grusväg och på andra sidan låg ett gammalt ombyggt hönshus där kvinnorna inkvarterades. Där fanns också en stor samlingssal på bottenvåningen med en braskamin massa bekväma fåtöljer och böcker i mängder.

Genom denna vackra idyll slingrade sig också en bäck som porlade oavbrutet. Jag gick ner till bäcken och satte mig på en bänk och lyssnade på vattnet och fåglarna. Då öppnas dörren och ut kommer en nunna hon ser mig och ler, jag går fram och presenterar mig hon heter syster Sofie. Hon tar mig med på en rundvandring och visar mig mitt rum. Jag får reda på lite rutiner som mattider, tider för kapellet och vandringsleder. Hon berättar att det är fastetid så kött serveras och att jag är den enda gästen så jag kommer att vara helt själv. Vi skils åt och jag går till mitt rum och packar upp mina grejor och studerar pärmen som ligger på rummet med info om Klostret. Tiderna för dom olika aktiviteterna i kapellet som visar sig vara en hel del

  • 06.40 Tillbedjan
  • 07.45 Laudes
  • 11.50 Rosenkransen
  • 12.10 Middagsbön
  • 16.50 Tyst bön
  • 17.30 Vesper
  • 20.40 Kompletorium

16.50 sitter jag i kapellet för att ta del av och för första gången i mitt liv medverka i en tyst bön. Jag var på plats 10 minuter innan utsatt tid i kapellet lyser alla tända ljust och lugnt och stilla kommer nunnorna in och intar sina platser. Abbedissan tittar på mig och nickar och ger mig ett varmt leende det kändes välkomnande och värmde mig. Plötsligt hör jag en klocka ringa allt kändes lite overkligt men samtidigt väldigt rogivande. Vad som hände med mig under alla dessa besök i kapellet behåller jag för mig själv det måste upplevas av var och en.

Efter den tysta bönen så var det dags för kvällsmat men innan den gick jag åter ner till bänken vid bäcken vilket jag förövrigt gjorde efter varje besök i kapellet för att reflektera över mina intryck och känslor. Maten som för övrigt var helt enastående varje kväll så fick jag dessutom efterrätt vilket fick mig att minnas min uppväxt vet inte varför men det gjorde jag.

Jag hade lagt ner några böcker och när det var dags att krypa till kojs efter nattbönen 20.40 plockade jag upp en av dem från väskan. Den heter ”Fem personer du möter i himlen” av Mitch Albom samma författare som skrev ”Tisdagar med Morrie”. Den var ju passande och grep tag i mig så jag kunde inte släppa den förrän jag läst klart den. God natt!