Jag satt en dag vid ån här i Falkenberg för några år sedan då såg jag på håll en dam komma gående med sin rullator. Hon stannade framför mig och tittade på vattnet en stund sen började hon att prata.

Jag reste på mig för att höra vad det va hon sa och det jag fick höra var hela hennes livshistoria om jobbet hon älskat som barnmorska i Stockholm. Längtan efter sina båda söner som befinner sig på 80 respektive 20 mils avstånd. Tiden efter hennes mans bortgång och om ensamheten i en ny stad där hon inte känner någon. Efter en stund kisar hon och tittar på mig och säger nu skall jag gå tills asfalten tar slut sedan vänder jag tillbaka tack för din tid unge man. Jag slås av betydelsen av denna lilla stund hur lite jag gav och att hon fick så mycket. Ibland behöver man bara lyssna.


Liknande inlägg: