Urban Gattzén

Som vanligt tog jag kameran och min ljudbok för att gå ut och få min egen tid denna dag skulle det bli en runda i skogen.

När jag kliver in vid motionsslingan ser jag en man en bit bort kanske runt dom 55 gående med 3 hundar och en snowracer.

Jag ser inget barn i närheten och tänker kanske ska han åka själv i Trollabacken eller så har han bara hämtat en kvar glömd snowracer.Kommer på mig själv att jag går och ler åt tanken tänk om han ska åka. När jag kommer ifatt honom så kommer fråga ur min mun utan att jag egentligen vet om det.

Han vänder sig om och skrattar samtidigt berättar han att det är barnbarnet han ska hämta och att det är lättare att få med honom om han får åka racer.Efter en stund närmar jag mig en av tre bronsåldersgrav som ligger i området, det är något speciellt med dessa gravar där är en atmosfär som man blir påverkad av.

Hittar en ny stig som jag ser är upptrampad av rådjur, hare och räv ser jag. Går runt och letar efter något att fota hittar tillslut det jag söker men ljuset har försvunnit så bilderna inte så bra.

Blir osäker på var jag befinner mig så jag bestämmer mig för att leta reda på den gamla banvallen. Hittar den tillslut och börjar gå hemåt. På håll ser jag mannen som drar sitt barnbarn samtidigt som dom pratar förstår att det krävs sin man för att reda ut situationen. Plötsligt vill killen inte åka mer han vill gå med en av hundarna istället och mannen löser det så deras färd går vidare.

Då slår känsla mig att det var så mysigt när barnen var små deras impulsivitet snabba byten och omdelbarhet gjorde en själv så lycklig. Stannar i känslan en stund den är så go, man hade tiden och barnen gav så härlig kärlek och man själ mådde gott när man bar flöt med. Då får mannen syn på mig han ler och vinkar jag känner och ser hur han bara ÄR just där och då med sitt barnbarn. Nu när jag skriver kommer en tår för jag fylls av något fantastiskt detta är det fina med att få leva, kunna och hinna leva.