Urban Gattzén

I vintras åkte jag till Filipinerna för att fundera över vad jag ville göra dom närmsta åren. Alla drömmar som ständigt gjort mig påmind om saker jag ville uppleva innan det var försent. Vad var det som gjorde att en del förblev bara drömmar och inte hade förverkligats? En sådan var att börja måla på mina fotografier, så när jag kom hem gjorde jag slag i saken. Kontaktade en nära vän som är konstnär och frågade honom om jag kunde få låna hans ateljé. Sagt och gjort så blev det och jag älskade det men sedan så släppte jag det trots att jag älskade det. Varje gång det dök upp så letade jag efter motstånd för att slippa fortsätta det var mycket märkligt. Som vanligt var det en rädsla som hindrade mig var kom den ifrån? Jag bestämde mig för att möta denna rädsla genom att agera gå ut öppet och söka en lokal att stå och måla i. Det tog 1 dag efter min fråga i sociala medier att få napp om lokal. Insikten och det jag kom fram till vara att jag gör det för mig själv och inte för någon annan min rädsla var vad andra skulle tycka om mina tavlor. Ja ni hör hur dumt det låter och att det grundar sig i självkänsla och inget annat återigen gör den fälleben på mina drömmar som så många gånger förut men ju mer jag vågar utmana den ju mer känner jag att jag utvecklas. Varför skriver jag och berättar om detta jo för när jag vågar agera och berätta öppet så växer den så är det för mig. Kanske får det också någon mer att känna igen sig och ta tag i en egen dröm lycka till mina vänner.