Urban Gattzén

Hamnade i ett möte med en äldre man för ett tag sedan som om och om igen pratade om sitt yrkesliv. Det slog mig efteråt att hans minnen över sitt yrkesliv var något som nu var ett sätt att hantera sin ensamhet och saknaden över tomheten man drabbas av när karriären tar slut. Likt denna lilla viol som stod på en tom och gammal banvall som ingen ser. Det enda jag gjorde var att lyssna och visa respekt för en äldre herre i detta fall. Gör det så ont att bli gammal och bli ensam med sina minnen och inte längre behövas? Förmodligen är detta något som vi hanterar på olika vis. Fast jag tror att om vi lyssnar mer på varandra och bekräftar varandra går vi i pension med stor självkänsla, Då blir ensamheten något man hanterar bättre med åren och till och med kan njuta av på ålderns höst.


Liknande inlägg: