Har aldrig tidigare i mitt liv funderat på vad en döv hund har för vardagsliv förrän nu. Det är en tik och hon heter Alva åldern är jag osäker på men hon är mycket gammal. Då kontoret har ytterligare tre hundar på plats finns det inte mycket utrymme för denna lilla Alva.

All uppmärksamhet tar dom andra hundarna så hon går alltid undan och man ser på henne att hon tänker det är ingen idé. Så förra vecka glömde någon alla koppel i en av bilarna som någon tog för att köra till Jönköping.

Full kaos vid lunch då hundarna skulle rastas efter en stunds letande hittades ett koppel. Då vi var tre personer på plats och tre hundar så föll låten på var och en av oss att rasta varsin. Jag var sist ut då jag frågade mina kollegor vem har inte rastats sa dom Alva i mun på varann.

Sagt och gjort jag ropade på henne men insåg att det hör hon ju inte, så jag började leta efter en stund fann jag henne vid dörren. Förmodligen hade hon sett dom andra gå ut och säkert undrat varför hon blivit kvar glömd. Fick en känsla av mobbing det kändes inte OK så jag bestämde mig för att låta hela promenaden gå i hennes takt.

När vi kom ut på gården skuttade hon som en valp min kollega sa det till mig senare på dagen att han sett Alva skutta och det hade han inte sett tidigare. Vi gick ner till Nissan det var kallt och mycket snö, när vi stod nära kanten i djup snö ställde hon sig på tre ben och tittade på mig. Sen tittade hon bort mot den plogade gången och gick dit med mig i släptåg. Hon gillade inte djupsnö det var tydligt.

Nu kommer hon ofta till min plats på kontoret och vill bli klappad det gjorde hon inte innan. Så idag var jag inne en stund på kontoret och när jag skulle gå kom Alva och skuttade med mig till dörren. Känslan jag fick jag rakt in i hjärtat hon ville gå ut med mig igen vår stund kom hon ihåg och mindes.